Stjärnpartiet Sverige vill göra det enklare att granska politiken – även vår egen.
Därför ska våra större politiska förslag så långt som möjligt kunna besvara samma grundläggande frågor.
Det gäller oavsett om förslaget handlar om Örkelljunga kommun, Region Skåne eller Sveriges riksdag.
Vi vill att väljaren ska kunna gå från ett politiskt löfte till svaret på:

Vem bestämmer?
Vad vill partiet förändra?
Vad kostar det?
Hur finansieras det?
När kan det genomföras?
Hur mäts resultatet?
Vad händer om kalkylen inte håller?
En kommun kan inte besluta om allt.
En region kan inte besluta om allt.
Riksdagen kan inte heller ersätta kommunens och regionens ansvar.
Därför märker vi vår politik efter den nivå där beslutet faktiskt hör hemma.
Här hör bland annat:
förskola och grundskola,
äldreomsorg,
LSS-verksamhet,
socialtjänst,
kommunal ekonomi,
samhällsplanering,
lokala offentliga miljöer
och kommunal näringslivsservice.
Här hör bland annat:
sjukvård,
psykiatri,
ambulanssjukvård,
regional tandvård,
kollektivtrafik
och regional utveckling.
Här hör bland annat:
nationell lagstiftning,
statens budget,
statliga skatter,
rättsväsendets nationella regler,
migration,
socialförsäkringar,
energisystem
och försvar.
När ansvaret delas ska vi förklara vem som ansvarar för vilken del.
För varje större reform ska vi eftersträva svar på tio frågor.
Politiken ska börja med problemet – inte med lösningen.
Vi ska beskriva vad som inte fungerar och vilket resultat vi vill förändra.
Kommun?
Region?
Riksdag och regering?
Eller flera nivåer tillsammans?
Ett vallöfte ska placeras där den verkliga beslutanderätten finns.
Det ska gå att skilja mellan en politisk ambition och ett konkret förslag.
Vi ska därför så långt som möjligt beskriva vilket beslut vi faktiskt vill få genomfört.
Större reformer ska ha en ekonomisk bedömning.
När en säker kostnad inte finns ska vi säga det.
”Behöver utredas” är mer trovärdigt än en påhittad exakt siffra.
Nya permanenta utgifter behöver permanent finansiering.
Beräknade effektiviseringar ska inte behandlas som redan tillgängliga pengar.
Samma besparing ska inte användas flera gånger för att finansiera olika löften.
Väljaren ska kunna skilja mellan:
omedelbara beslut,
reformer som kräver utredning,
investeringar som tar flera år
och långsiktiga politiska mål.
All politik kan inte genomföras första dagen efter ett val.
Mer pengar är inte automatiskt samma sak som bättre resultat.
Därför vill vi använda relevanta resultatmått.
I skolan kan det handla om kunskapsresultat, närvaro och trygghet.
I sjukvården kan det handla om väntetider, kontinuitet och patientsäkerhet.
I kommunal service kan det handla om handläggningstid, tillgänglighet och kvalitet.
Större beslut kan påverkas av exempelvis:
konjunktur,
räntor,
befolkningsutveckling,
kompetensbrist,
lagstiftning,
byggkostnader
och beslut från andra politiska nivåer.
Risker ska inte gömmas bara för att de gör en kalkyl mindre attraktiv.
En politisk plan behöver också fungera när verkligheten utvecklas annorlunda än prognosen.
Om kostnaden blir större, finansieringen svagare eller resultatet sämre ska förslaget kunna förändras, pausas eller omprövas.
Politisk prestige ska inte vara ett argument för att fortsätta med något som inte fungerar.
Efter valet ska frågan inte bara vara:
”Vad lovade ni?”
Den ska också vara:
Vad föreslog ni?
Hur röstade ni?
Vad beslutades?
Vad genomfördes?
Vad kostade det?
Vilket resultat uppnåddes?
Vad lyckades inte – och varför?
Det resultat vi vill uppnå.
Den politiska åtgärd vi vill genomföra för att nå målet.
Det som faktiskt hände efter beslutet.
Vi vill inte blanda ihop dessa tre.
Att ett parti har föreslagit något betyder inte att det har genomförts.
Att något har genomförts betyder inte automatiskt att det fungerade.
En beräknad besparing är inte automatiskt pengar i kommunens, regionens eller statens kassa.
Därför skiljer vi mellan:
beräknad besparing,
beslutad besparing,
genomförd förändring
och verifierad ekonomisk effekt.
Först när effekten faktiskt kan följas upp vet vi vad reformen gav.
Det är särskilt viktigt när en besparing ska finansiera en ny permanent utgift eller en skattesänkning.
Stjärnpartiet Sverige är positivt till teknik som löser verkliga problem.
Men orden AI, digitalisering och automatisering är inte i sig bevis på effektivisering.
Ett större digitalt projekt ska därför kunna visa:
vilket problem tekniken löser,
vad införandet kostar,
vem som ansvarar,
vilka risker som finns,
hur information skyddas
och vilken faktisk effekt som uppnås.
Teknik ska vara ett verktyg.
Inte ett politiskt resultat i sig.
Politisk trovärdighet kräver inte ett färdigt svar på varje fråga.
Ibland saknas ett tillräckligt beslutsunderlag.
Då ska vi hellre skriva:
”Detta behöver utredas innan beslut.”
eller:
”Kostnaden är ännu inte tillräckligt säker för att anges.”
än presentera en osäker uppskattning som ett faktum.
När ett större politiskt förslag bygger på statistik eller andra kontrollerbara sakuppgifter ska det så långt som möjligt gå att se var uppgifterna kommer ifrån.
Vi prioriterar offentliga originalkällor, exempelvis:
myndigheter,
kommuner och regioner,
offentlig statistik,
budgetar,
årsredovisningar,
lagstiftning
och offentliga utredningar.
När nya uppgifter förändrar förutsättningarna ska politiken kunna uppdateras.
Öppenhet är inte bara något oppositionen ska kräva av dem som styr.
Samma krav måste kunna riktas mot oss.
Därför ska Stjärnpartiet Sveriges egna förslag kunna utsättas för samma frågor som vi ställer till andra:
Är siffran korrekt?
Finns pengarna?
Har rätt politisk nivå makten?
Är tidsplanen realistisk?
Finns juridiska hinder?
Går resultatet att mäta?
Om svaret är nej behöver förslaget förbättras.
Vi lovar inte att varje prognos kommer att slå in.
Vi lovar inte att varje politiskt förslag kommer att fungera exakt som planerat.
Och vi lovar inte att verkligheten alltid kommer att utvecklas som vi önskar.
Det vi kan ställa krav på är hur politiken förbereds och hur resultatet redovisas.
Örkelljunga kommun · Region Skåne · Sveriges riksdag
Stjärnpartiet Sverige vill göra det enklare att granska politiken – även vår egen.
Därför ska våra större politiska förslag så långt som möjligt kunna besvara samma grundläggande frågor.
Det gäller oavsett om förslaget handlar om Örkelljunga kommun, Region Skåne eller Sveriges riksdag.
Vi vill att väljaren ska kunna gå från ett politiskt löfte till svaret på:
Vem bestämmer?
Vad vill partiet förändra?
Vad kostar det?
Hur finansieras det?
När kan det genomföras?
Hur mäts resultatet?
Vad händer om kalkylen inte håller?
En kommun kan inte besluta om allt.
En region kan inte besluta om allt.
Riksdagen kan inte heller ersätta kommunens och regionens ansvar.
Därför märker vi vår politik efter den nivå där beslutet faktiskt hör hemma.
Här hör bland annat:
förskola och grundskola,
äldreomsorg,
LSS-verksamhet,
socialtjänst,
kommunal ekonomi,
samhällsplanering,
lokala offentliga miljöer
och kommunal näringslivsservice.
Här hör bland annat:
sjukvård,
psykiatri,
ambulanssjukvård,
regional tandvård,
kollektivtrafik
och regional utveckling.
Här hör bland annat:
nationell lagstiftning,
statens budget,
statliga skatter,
rättsväsendets nationella regler,
migration,
socialförsäkringar,
energisystem
och försvar.
När ansvaret delas ska vi förklara vem som ansvarar för vilken del.
För varje större reform ska vi eftersträva svar på tio frågor.
Politiken ska börja med problemet – inte med lösningen.
Vi ska beskriva vad som inte fungerar och vilket resultat vi vill förändra.
Kommun?
Region?
Riksdag och regering?
Eller flera nivåer tillsammans?
Ett vallöfte ska placeras där den verkliga beslutanderätten finns.
Det ska gå att skilja mellan en politisk ambition och ett konkret förslag.
Vi ska därför så långt som möjligt beskriva vilket beslut vi faktiskt vill få genomfört.
Större reformer ska ha en ekonomisk bedömning.
När en säker kostnad inte finns ska vi säga det.
”Behöver utredas” är mer trovärdigt än en påhittad exakt siffra.
Nya permanenta utgifter behöver permanent finansiering.
Beräknade effektiviseringar ska inte behandlas som redan tillgängliga pengar.
Samma besparing ska inte användas flera gånger för att finansiera olika löften.
Väljaren ska kunna skilja mellan:
omedelbara beslut,
reformer som kräver utredning,
investeringar som tar flera år
och långsiktiga politiska mål.
Mer pengar är inte automatiskt samma sak som bättre resultat.
Därför vill vi använda relevanta resultatmått.
Risker ska inte gömmas bara för att de gör en kalkyl mindre attraktiv.
Om kostnaden blir större, finansieringen svagare eller resultatet sämre ska ett förslag kunna förändras, pausas eller omprövas.
Efter valet ska frågan inte bara vara:
”Vad lovade ni?”
Den ska också vara:
Vad föreslog ni?
Hur röstade ni?
Vad beslutades?
Vad genomfördes?
Vad kostade det?
Vilket resultat uppnåddes?
Vad lyckades inte – och varför?
En reform kan ha rätt ansvarsnivå.
Den kan vara finansierad.
Den kan till och med genomföras exakt enligt plan.
Och ändå vara dålig politik.
Det är därför vår granskning måste gå längre.
Nästa fråga är inte bara:
”Gjorde politiken det som utlovades?”
Nästa fråga är:
Det är där den verkliga prövningen börjar.
Politiken är full av ord som låter handlingskraftiga:
satsning,
handlingsplan,
utredning,
samordnare,
projekt,
strategi,
dialog,
förstärkning.
Men inget av dessa ord visar i sig att ett problem har blivit mindre.
En kommun kan starta tio projekt och ändå få sämre resultat.
En region kan lägga mer pengar på vården samtidigt som vissa väntetider fortsätter att öka.
Staten kan besluta om en ny myndighetsinsats utan att det problem som motiverade insatsen faktiskt minskar.
Därför vill vi skilja mellan tre saker:
Vad politiken gör.
Vad verksamheten producerar.
Vad som faktiskt förändras för människor och samhälle.
Det är den sista punkten som ytterst betyder mest.
En budget berättar vad politiken prioriterar ekonomiskt.
Den berättar inte automatiskt om prioriteringen lyckades.
Om två verksamheter kan åstadkomma samma kvalitet men den ena använder betydligt mer resurser behöver skillnaden kunna förklaras.
Om mer resurser behövs för att lösa ett dokumenterat problem ska de kunna sättas in.
Men då ska vi också fråga:
Vilket resultat förväntar vi oss av pengarna?
Det är skillnaden mellan att bara diskutera anslag och att diskutera värde för skattepengarna.
Det här är en av de viktigaste frågorna i offentlig ekonomi – och en av de enklaste att glömma.
Om kommunen använder tio miljoner kronor till en sak kan samma tio miljoner inte samtidigt användas till något annat.
Därför räcker det inte att fråga:
”Är detta en bra idé?”
Man måste också fråga:
”Är detta den bästa användningen av pengarna jämfört med alternativen?”
En investering kan vara bra och ändå behöva vänta därför att en annan investering är mer angelägen.
En reform kan vara önskvärd och ändå vara för dyr i förhållande till den förväntade nyttan.
Politik handlar därför också om att våga prioritera.
Att prioritera betyder ibland att säga ja.
Men det betyder också att kunna säga inte nu, inte på det här sättet eller inte till den här kostnaden.
Politiska program berättar nästan alltid vad ett parti vill göra.
Mer sällan berättar de vad partiet väljer bort.
Men en seriös budget består av båda.
När ett större nytt åtagande föreslås ska det därför vara möjligt att fråga:
Vilken annan användning av pengarna väljer vi bort?
Vilka konsekvenser får prioriteringen?
Finns det ett billigare sätt att nå samma resultat?
Kan reformen genomföras i mindre skala först?
Det är först när dessa frågor besvaras som kostnaden får ett verkligt sammanhang.
Det går inte att bevisa en förbättring om ingen vet hur situationen såg ut från början.
Därför behövs en baslinje.
Om målet är kortare handläggningstider måste den nuvarande handläggningstiden vara känd.
Om målet är bättre skolnärvaro måste utgångsläget dokumenteras.
Om målet är bättre kontinuitet i äldreomsorgen måste den nuvarande kontinuiteten kunna mätas.
Om målet är kortare vårdköer måste vänteläget före reformen vara känt.
Sedan kan resultatet jämföras med samma mått.
Före.
Efter.
Skillnaden.
Kostnaden.
Plötsligt går politiken att kontrollera.
Det är lätt att hitta en positiv siffra efteråt och kalla den framgång.
Därför bör viktiga resultatmått bestämmas redan när reformen beslutas.
Då går det inte lika enkelt att byta mått därför att resultatet blev obekvämt.
För större reformer vill vi därför eftersträva att följande bestäms från början:
utgångsläge,
mål,
mätmetod,
tidpunkt för uppföljning
och ansvarig verksamhet.
Det gör bedömningen hårdare.
Det är också meningen.
En effektivisering är inte gratis bara för att målet är att spara pengar.
Nya IT-system kan kräva investeringar.
Omorganisationer kan kräva utbildning och övergångskostnader.
Nya arbetssätt kan kräva konsulter, licenser eller tillfällig dubbelbemanning.
Därför är den intressanta siffran inte bara:
”Hur mycket kan vi spara?”
utan:
Beräknad bruttobesparing
minus genomförandekostnad
minus nya permanenta kostnader
= möjlig nettobesparing.
Sedan återstår den viktigaste kontrollen:
Blev nettobesparingen verklighet utan att kvaliteten försämrades?
Det här låter självklart.
Men i stora politiska program kan samma effektivisering lätt dyka upp som finansiering av flera reformer.
Därför vill vi ha en enkel princip:
Om en verifierad besparing redan används för att finansiera ett permanent åtagande ska samma pengar inte räknas igen någon annanstans.
På samma sätt ska ett tillfälligt statsbidrag inte behandlas som en permanent intäkt.
En uppskjuten investering är inte automatiskt en besparing.
Och ett positivt resultat ett enskilt år betyder inte automatiskt att det finns utrymme för lika stora permanenta utgifter varje kommande år.
Framtiden följer sällan en enda prognos.
För större reformer kan det därför vara mer informativt att redovisa flera möjliga utfall:
Vad händer om besparingen blir mindre, kostnaden högre eller genomförandet tar längre tid?
Vad bedömer vi som det rimligaste utfallet med den information som finns?
Vad händer om reformen fungerar bättre än väntat?
Politiken ska framför allt klara det första scenariot.
En reform som bara fungerar ekonomiskt om nästan allting går perfekt är inte en robust reform.
En annan princip är lika viktig.
Om ett annat parti lägger fram ett bra förslag blir förslaget inte dåligt för att någon annan kom på det.
Och om Stjärnpartiet Sverige lägger fram ett dåligt förslag blir det inte bra bara därför att det är vårt.
Vi vill därför bedöma större förslag efter:
effekt,
kostnad,
genomförbarhet,
rättssäkerhet
och långsiktig hållbarhet.
Inte efter logotypen längst upp på dokumentet.
Samhället förändras.
Befolkningen förändras.
Ekonomin förändras.
Tekniken förändras.
Lagstiftningen förändras.
Därför ska ett politiskt beslut inte betraktas som oantastligt bara för att det en gång var välgrundat.
För större långsiktiga reformer behövs kontrollpunkter.
Vid dessa ska politiken fråga:
Finns problemet fortfarande?
Har förutsättningarna förändrats?
Håller kostnaden?
Har bättre alternativ uppstått?
Ger reformen fortfarande tillräcklig nytta?
Att ompröva ett beslut efter nya fakta är inte automatiskt ett misslyckande.
Att ignorera nya fakta kan vara det.
Politisk uppföljning blir trovärdig först när även dåliga resultat får synas.
Därför vill vi kunna använda tydliga statusmarkeringar för större åtaganden:
Beslutet är genomfört och resultatet kan dokumenteras.
Vissa delar är genomförda, andra återstår.
Åtagandet kvarstår men tidsplanen har inte hållits.
Förslaget har lagts fram men inte fått politisk majoritet.
Nya fakta eller förändrade förutsättningar har gjort att förslaget ändrats.
Löftet har inte genomförts.
Ingen kreativ omskrivning.
Ingen status som heter ”pågående dialog” år efter år för att slippa redovisa ett misslyckande.
Efter ett val är det enkelt att räkna beslut.
Det är svårare att avgöra om politiken orsakade resultatet.
Arbetslösheten kan exempelvis förändras på grund av konjunkturen.
Kommunens skatteintäkter kan förändras när befolkningen förändras.
Vårdköer kan påverkas av nationella reformer, personalbrist eller extraordinära händelser.
Därför ska vi vara försiktiga med påståendet:
”Detta resultat beror på oss.”
När flera faktorer påverkat utvecklingen ska det också framgå.
Politisk redovisning ska skilja mellan:
det vi beslutade,
det vi genomförde,
det resultat som observerades
och vad vi rimligen kan säga om sambandet mellan dem.
Det är en högre standard än att bara publicera den mest fördelaktiga statistiken.
Där det är juridiskt möjligt och inte hotar personlig integritet, sekretess eller säkerhet vill vi att centrala underlag ska vara lätta att hitta.
Det kan exempelvis handla om:
budgetutfall,
investeringskostnader,
större avtal,
handläggningstider,
resultatmått
och uppföljningar.
Information som redan är offentlig ska inte behöva gömmas bakom ett obegripligt system.
Öppenhet är som mest värdefull när även den som är kritisk mot politiken kan använda informationen.
Alla kan göra fel.
Skillnaden ligger i vad som händer efteråt.
Om en viktig siffra på vår webbplats visar sig vara fel ska den rättas.
När felet är betydelsefullt ska det också framgå:
vad som var fel,
vad den korrekta uppgiften är
och när rättelsen gjordes.
Vi vill därför arbeta med en offentlig rättelselogg för betydande sakfel.
Politisk trovärdighet byggs inte genom att låtsas vara ofelbar.
Den byggs genom att göra fel möjliga att upptäcka och korrigera.
Vår ambition är att större politiska åtaganden ska kunna följas genom hela kedjan:
Här är löftet.
Här är förslaget, kostnaden och finansieringen.
Här är tidsplanen och aktuellt läge.
Här är resultatet jämfört med utgångsläget.
Här är slutredovisningen.
Genomfört.
Delvis genomfört.
Försenat.
Avslaget.
Omprövat.
Inte genomfört.
Väljaren ska inte behöva leta igenom fyra års pressmeddelanden för att försöka avgöra vad som hände.
Ett starkt vallöfte behöver inte vara det mest dramatiska.
Det behöver vara möjligt att förstå.
Jämför:
”Vi ska förbättra kommunens service.”
med:
”Vi ska först mäta dagens handläggningstider, fastställa ett resultatmål, genomföra förändringen och därefter publicera utfallet.”
Det senare är mindre spektakulärt.
Men det går att kontrollera.
Och just därför är det politiskt mer förpliktande.
Det här är kanske den viktigaste principen på hela sidan.
Ett politiskt program ska inte bara hjälpa ett parti att vinna argument före ett val.
Det ska hjälpa väljaren att kontrollera partiet efter valet.
Om Stjärnpartiet Sverige får politiskt inflytande ska våra egna formuleringar kunna tas fram igen.
Väljaren, journalisten, oppositionen eller en enskild kommuninvånare ska kunna säga:
”Här står vad ni lovade. Visa vad som hände.”
Och det ska finnas ett svar.
Inte för att politiken alltid kommer att lyckas.
Utan för att politisk makt måste kunna granskas även när resultatet är obekvämt.
Inte:
”Har ni flest löften?”
Inte:
”Har ni den snyggaste sloganen?”
Utan:
Visa problemet.
Visa ansvaret.
Visa beslutet.
Visa kostnaden.
Visa finansieringen.
Visa riskerna.
Visa resultatet.
Och när mandatperioden är slut:
Politik ska tåla granskning före valet.
Beslut ska tåla granskning under mandatperioden.
Resultaten ska tåla granskning efteråt.
